Jag vaknar och ser mig själv i spegeln på morgonen. Jag suckar och tittar ner på magen, granskar den ifrån alla vinklar. Om jag böjer mig fram buktar den ut och blir dubbelt så stor. Jag granskar mitt bleka ansikte, ser på den lite för stora näsan som ser så häxaktig ut i profil, tycker att mitt ansikte är för runt och vill helst av allt gömma mig bakom mitt hår och aldrig visa mig igen.

Jag vaknar och ser mig själv i spegeln på morgonen. Jag ler mot min spegelbild och blottar de vita tänderna. Jag ser ner på min kropp och tänker att min kropp duger alldeles utmärkt. Jag rufsar om mitt korta hår som nu inte kan och som jag heller inte vill gömma mitt ansikte med.  Jag möter mina friska, pigga ögon och är redo att möta världen med storm.

.

Det är inte lätt att inse hur vacker man egentligen är. Men alla människor är vackra, hur de än ser ut. Det hela ligger i deras självförtroende. Jag känner en tjej som har vad som kallas för "modellutseende". Hon är snyggt smal, har vackert ansikte. Men hon har ingen självkänsla alls och hon sitter mest inne i sitt skal hela tiden. Så har jag en annan kompis som modetidningar skulle nobba. En beskrivning av hennes utseende skulle antagligen inte få henne att verka så vacker. Men hon har en otroligt självkänsla och det riktigt lyser om henne när hon är ute och går. När man möter henne får man ändå uppfattningen av att hon är otroligt vacker!

.

Så att enligt mig sitter inte skönhet på utsidan, den sitter inuti. Och men hjälp av tanken kan du faktiskt bli vackrare. Den dagen du kommer på att du är vacker, ja den dagen är du också vacker!

.

//Jackie